Transplantation och organdonation

Varför transplantation och organdonation är viktigt

Transplantation och organdonation

Transplantation kan rädda liv eller hjälpa svårt sjuka människor att återgå till en frisk och normalt fungerande vardag. De gör det möjligt för människor med sjuka organ och vävnader att få dessa ersatta med friska, från en annan människa. Att donera organ från en avliden kan även hjälpa den avlidnes familj och anhöriga i deras sorgearbete.

Tyvärr så råder det brist på tillgängliga organ för transplantation. Det är viktigt att människor fortsätter att donera organ och vävnader för att transplantationer ska kunna fortsätta genomföras i Sverige. Människor i alla åldrar kan anmäla sig för donation, (med undantag för ungdomar yngre än 18 år som behöver en förälders eller vårdnadshavares underskrift). Sina eventuella sjukdomar och dåliga levnadsvanor behöver man inte ta hänsyn till när man anmäler sitt intresse.

Om organen är medicinsk lämpliga för transplantation eller inte, avgörs vid en medicinsk bedömning efter donatorns död. Varje donator gör en oerhört stor skillnad då organ och vävnader från en enda person kan rädda och förbättra livskvalitén hos upp till åtta andra människor.

Hur du blir donator

Det går både enkelt och snabbt att bli donator. Med bara några musklick kan du anmäla dig till donationsregistret på donationsradet.se, alternativt fylla i ett donationskort (finns att hämta på apotek och vårdcentraler). Du kan även underrätta dina anhöriga, såväl muntligt som skriftligt. Alla tillvägagångssätt väger lika tungt, och det är den senast angivna uppgiften som gäller. Du har alltid möjlighet att ändra dig och dra tillbaka ditt medkännande.

Det är viktigt att underrätta sina närstående, om man kan tänka sig att bli organdonator eller ej, vid ett eventuellt dödsfall. Det kan annars vara svårt för de anhöriga att ta ställning till om ett ingrepp ska ske eller inte, vilket kan skapa ett svårt dilemma. Kännedom underlättar  alltså för både anhöriga som sjukvårdspersonal.

Transplantationens historia

I alla tider har människan drömt om att kunna ersätta ett sjukt organ med ett friskt. I början av 1900-talet utfördes de första försöken av den franske kirurgen Alexis Carrel, som i tidskriften Lyon médical, rapporterade om sina lyckade transplantationer samt experiment att sy ihop blodkärl. Detta lyckades till en början, men organen stöttes så småningom bort av kroppens immunförsvar.

Carrels arbete lade grunden för utvecklingen av organtransplantation, men det skulle dröja ända fram till 1950-talet innan drömmen om organtransplantation blev till verklighet.

Den 23 december, 1954 utfördes den allra första organtransplantationen av den amerikanske kirurgen Joseph Murrey på Brigham Hospital i Boston. Det rörde sig om en njurtransplantation och fallet var speciellt då mottagaren och donatorn var enäggstvillingar. Tack vare identiskt genetiska arvsanlag stötte inte kroppen bort organet. Operationen var därmed lyckad, och medicinsk historia kunde skrivas.

Forskare började undersöka immunförsvaret för att kringgå immunologisk bortstötning av transplanterade organ. Under 1940- och 1950-talen började man kartlägga immunsystemet vilket forskarna Frank Macfarlande Burnet och Peter Medawar tilldelades Nobels medicinpris för år 1960.

I början av 1960-talet genomfördes de första framgångsrika transplantationerna med det immunhämmande läkemedlet Azatioprin (Imurel). I kombination med kortison, visade det sig motverka bortstötning av organ. Detta innebar ett revolutionerande framsteg i organdonationens utveckling.

År 1964 genomfördes den första organtransplantationen i Sverige då Curt Franksson och medarbetare utförde en lyckad njurtransplantation på Serafimerlasarettet i Stockholm. Under slutet av 1960-talet utfördes transplantationer av organ såsom lever, bukspottskörtel och hjärta, men det skulle dröja ända till 1980-talet innan transplantat av intestinala organ såsom lung-, tarm- och inälvor kunde genomföras.

På bara ett århundrande har människan, trots flera svåra medicinska hinder, lärt sig att bemästra konsten att tranplantera organ och vävnader, vilket räddat åtskilliga liv världen över. De organ som numer framgångsrikt kan transplanteras inkluderar hjärta, lungor, njurar, bukspottskörtel, lever och tunntarm. Till vävnader som kan transplanteras räknas hornhinnor, hjärtklaffar, benvävnad och hud.

Lagar och bestämmelser gällande donering

Vilka som är berättigade att donera, samt att få organ och vävnader via transplantation, är reglerat i lag. Här beskrivs hur organ och vävnader skall hanteras inför transplantation eller för andra medicinska syften (exempelvis forskning eller utbildning). Lagen går under namnet transplantationslagen och ingår i Svensk Författningssamling (SFS: 1995:831).

I lagen beskrivs också vilka krav som ska uppfyllas för att en levande donator ska kunna genomgå en donationsoperation. Donatorn ska vara nära anhörig till mottagaren och ingreppet ska ske helt frivilligt utan betalning. En donatorsoperation medför risker och donatorn måste skriftligt bekräfta att information om detta har delgivits.

Om organ ska transplaneras från en avliden person behöver inte samtycke ha medgetts från den avlidne innan döden. Donation kan ändå ske då man förutsätter att människor i allmänhet är positiva till organdonation. Om den avlidne inte har uttryckt sin önskan om att bli donator ska de anhöriga alltid underrättas, och de har rätt att säga nej.

Eftersom det råder brist på donatorer så finns det en väntelista för patienter i behov av transplantation. Som regel är de dem med den längsta väntetiden och med de största och mest akuta medicinska behoven som hamnar först på listan.

Mottagaren av de donerade organen och vävnaderna

Du kan inte välja vem du ska donera till men du kan välja vilka organ du vill donera, samt till vilka ändamål. Vem som kommer att ta emot donerade organ kan sällan förutses. Organen måste passa i den mottagande kroppen och en rad olika faktorer vägs in såsom blodgrupp, vävnadstyp, ålder och kroppsstorlek. Sekretess råder runt donationer vilket gör att donatorns närstående inte får veta vem eller vilka som är mottagarna, och mottagaren får inte heller veta som är donator.

För vissa svårt sjuka är en transplantation livsavgörande